Ytterligare en bok om kriminalinspektör Martin Beck. Jag tyckte betydligt bättre om den här än vad jag gjorde om Roseanna. Jag kan inte riktigt säga varför för den är upplagd på ungefär samma sätt men på något vis kändes det mer intressant att läsa om ihjälskjutna personer på en buss än om ett kvinnolik som blivit uppfiskat ur vattnet.

Persongalleriet är ungefär det samma och relationerna dem i mellan lika så. Boken kom ut 1967 men enda gången jag tycker att det märks är när poliserna undersöker bilar och  kommmer in på en diskussion om hur svårt det är att ta in bilar över gränsen och att det inte fanns så många bilar på 50-talet vilket gjorde det enklare att leta efter bilar som var inblandade i brott.

Att någon skulle gå på en buss och skjuta ihjäl alla passagerare känns tyvärr som fullt realistiskt i dagens samhälle och på den punkten fanns det inget som pekade på att boken nästan har 50 år på nacken.

Betyg: 3, bättre än Roseanna men fortfarande inget som jag kommer ha som referenspunkt i livet.

Jag har inte läst någon av Conan Doyles böcker tidigare men hade en ganska klar bild över vad det var som väntade mig och jag hade inte fel.

Historien om jakten på en mödare och en skatt är i sig ganska roande men det känns verkligen att boken är över 100 år gammal. Extra tydligt blir det när man ser till kvinnosynen. Kvinnor framställs som sköra, svaga och omhändertagande som man lätt kan utnyttja även om Dr Watson som den gentleman han är inte gör det.

Sherlock Holmes skulle jag beskriva som en mycket osympatisk person men även då det är Dr Watson som berättar historien för oss och det därmed är hans ord som beskriver Sherlock så tycker han mycket om Holmes. I mina ögon är han en egoistisk narkoman men det kanske man inte får säga om en av bokvärldens mest framstående detektiver.

Betyg: 3, läsvärd men inget jag kommer ha i tankarna särskillt länge.

Om jag har fått mina fakta rätt så är detta den femte boken i serien om Philip Marlowe så min läsordning blev lite fel. Mycket påminner om Den stora sömnen som är den första i serien. Marlowes sätt att agera och tänka och sättet Chandler framställer honom på är sig lik.

Skillnaderna är de att Marlowe nu är äldre men hans kvinnotycke och hårda sätt har inte förändrats. I denna bok blir Marlowe ombedd att hitta en försvunnen bror som plötligt slutat skriva. Precis som i den första boken blir det snabbt mycket komplicerat och Marlowe hamnar givetvis i mitten av allt.

Jag har inte ändrat mig, Chandler är fortfarande inte min stil även om jag kan uppskatta sättet på hur storyn läggs fram.

Betyg: 3

En bok som jag verkligen ogillade i början. Jag tyckte inte alls om den macho Philip Marlowe med sitt fyrkantiga sätt och osunda levende, sin alkoholkosumtion och sin kvinnosyn. Boken är så hårdkokt en bok kan bli och perspektivet är helt och hållet manligt.

Mot slutet av boken började jag ändå uppskatta sättet boken berättades på. Man får klara beskrivningar och kan riktigt se alla gangsters framför sig med sina whiskeyglas och kvinnor i det grå regnet.

Det är inte en bok jag kommer att läsa igen och den fick mig att fundera över om kriminalromaner verkligen är min grej. Jag kan inte ens säga att jag ser fram emot att läsa de andra böckerna av Raymond Chandler som är med på listan men boken har ändå något speciellt.

Betyg: 3, jag kommer att glömma bort själva storyn men inte sättet Chandler skriver på.

Roseanna är vad jag skulle beskriva som en typisk kriminalroman där man får följa polisens arbete i en mordutredning. Det är den första boken i serien om Kommissarie Martin Beck skriven av Maj Sjöwall och Per Wahlöö och den om ut 1965.

En kvinna fiskas upp ur en sjö och jakten på mördaren börjar. Som läsare får man följa med i de förhör polisen håller och i deras resonemang om nästa steg i utredningen. Boken är enkelt skriven och handlingen berättas kronologiskt.

Jag skulle vilja veta vad motiveringen är till att denna bok ska finnas med på en lista över de 50 bästa kriminalverken. Jag menar inte boken var dålig utan klart lästvärd men inget speciellt i min mening och dessutom ganska förutsägbar. Det måste finnas betydligt fler än 49 kriminalverk ute i vida världen som är bättre än den här. Dessutom finns det ju ytterligare en Sjöwall/Wahlöö – roman, Den skrattande polisen, med på listan.

Betyg: 3, en medelbra bok som jag antagligen inte kommer att komma ihåg om ett par år. 

Den första boken jag valt att läsa av de 50 kriminalromanerna är Tio små negerpojkar av Agatha Christie. Detta verk är världens mest sålda deckare.

Boken är numera omdöpt och säljs under namnet Och så var det bara en, detta för den opassande titeln. I USA har den tydligen gått under det namnet sedan den kom ut där 1940. Storbritannien har också ändrat namnet och även döpt om ramsan till Tio små indianer (varför det nu skulle vara bättre) eller tio små soldater.

Jag har inte läst några mängder av Christies verk tidigare även om det blivit någon bok men det var länge sedan sist. När det kommer till deckare och kriminalromaner är pusseldeckaren min favorit och detta är en riktig pusseldeckare där allt handlar om tider, alibin osv.

Handlingen bygger på en ramsa om tio negerpojkar. Tio personer bjuds ut till en ö av en Mr U N Owen alltså en Mr Unknown. Ingen av de inbjudna vet vem Mr Owen är men inbjudan är formulerad på ett sådant sätt att de ändå tror att de känner honom, eller åtminstone att han känner dem.

På ön blir de avskurna från fastlandet och får första kvällen höra en inspelad skiva där var och en av gästerna anklagas för något brott de har begått. Det är brott som de inte är dömda för men som mördaren ändå anser dem vara skyldiga till. Sedan mördas en efter en i enlighet med ramsan om de tio negerpojkarna och efter varje mord försvinner en liten porslinsfigur från matsalsbordet. Det var tio små figurer från början och till slut finns det ingen kvar men någon av de tio gästerna är mördaren.

Jag anser detta vara en bok man bör läsa. Den är finurligt genomtänkt och klurig även om man reagerar på de med dagens mått mätt lite väl rasistiska antydningarna mot mörkhyade människor.

Betyg: 4, en klurig bok som antligen kommer poppa upp i tankarna lite då och då. 

Denna lista har publicerats i Tidningen Boken och är sammanställd av "experter" ur Svenska akademien och Svenska Deckarakademien. Verken är:

• Eric Ambler - Dimitrios mask
• Honoré de Balzac - En skum historia
• E.C Bentley - Trents sista bragd
• John Dickson Carr - Den ihålige mannen
• John Dickson Carr - Svart sabbat
• John Le Carré - Spionen som kom in från kylan
• Raymond Chandler - Den stora sömnen
• Raymond Chandler - Kvinnan i sjön
• Raymond Chandler - Den lilla systern
• Raymond Chandler - Långt farväl
• G.K Chesterton - Berättelserna om fader Brown
• Agatha Christie - Dolken från Tunis
• Agatha Christie - Tio små negerpojkar
• Wilkie Collins - Månstenen
• Arthur Conan Doyle - De fyras tecken
• Arthur Conan Doyle - Baskervilles hund
• Friedrich Dürrenmatt - Domaren och hans bödel
• Friedrich Dürrenmatt - Kommissariens löfte
• Umberto Eco - Rosens namn
• Frederick Forsyth - Schakalen
• Graham Greene - Brighton Rock
• Peter van Greenaway - Judas!
• Dashiell Hammett - Röd skörd
• Dashiell Hammett - Riddarfalken från Malta
• Frank Heller - Kejsarens gamla kläder
• Patricia Highsmith - En man med många talanger
• Francis Iles - Före dådet
• Michael Innes - Klagosång över en skald
• P.D James - Av oskyldigt blod
• P.D James - Smak för döden
• Sebastien Japrisot - Flickan i bilen med glasögon och gevär
• Ira Levin - En kyss före döden
• Ed McBain - Flaskan
• Pierre Magnan - Stenängeln
• Edgar Allan Poe - Berättelserna om C. Auguste Dupin
• Mario Puzo - Gudfadern
• Ruth Rendell - Stenarna skola ropa
• H.-K Rönblom - Höstvind och djupa vatten
• Dorothy Sayers - De nio målarna
• Georges Simenon - Maigret och hans mord
• Georges Simenon - Min vän kommissarie Maigret
• Georges Simenon - Maigret gillrar en fälla
• Maj Sjöwall och Per Wahlöö - Roseanna
• Maj Sjöwall och Per Wahlöö - Den skrattande polisen
• Mickey Spillane - Hämnden är min
• Josephine Tey - En gammal skandal
• Stieg Trenter - Tragiskt telegram
• Hillary Waugh - Vid försvinnandet iklädd...
• Cornell Woolrich - Brud i svart